Om Olle Langert

En Klarsynt Ekvilibrist

 

Olle Langert (f 1924) är en av få aktiva göteborgskonstnärer som var med redan på Nils Nilssons tid. Sin ålder till trots är han förbluffande ung, vetgirig, nyfiken, snabbtänkt och vass i repliken. En intellektuell konstnär med en närmast plågsam beläsenhet, en fenomenal vighet och ovanlig musikalitet, briljans och arrogans. I västsvenskt konstliv är han en outsider - inte som bohem men som typ. Hans närmaste kamrat i kultursvängen är Bengt Anderberg. Hans favoritförfattare är den illusionslöse rumänske absurdisten Cioran. "Verkligheten ger mig astma".

 

Som konstnär är Olle Langert en tecknare, grafiker, målare och skulptör, som svingar sig obesvärat mellan olika tekniker och skiftar hamn som en kameleont. I studentbetyget fick han A (dvs högsta tänkbara betyg) i teckning och gymnastik. Det senare framförallt för sin balans och sin förmåga att obesvärat gå på händer (=vända världen upp och ner). Det är också det han som konstnär gör; vänder ut och in och upp och ner, slår volt och landar trots allt på fötter. Det finns ett tydligt samband mellan hans gymnastiska, verbala och konstnärliga talanger. En artist ut i fingerspetsarna.

 

Vägen till konsten var knappast spikrak. Han tog studenten när andra världskriget närmade sig sitt slut och ville snabbast möjligt fly den göteborgska "grönköpings-miljön" och komma ut i världen. Det billigaste sättet var att gå till sjöss, så Olle mönstrade på ett lastfartyg som gick med styckegods mellan Göteborg, Valencia, Barcelona, Cuba och New York. Den resan gav luft under vingarna. Den dominante fadern ville att han skulle gå in i "firman" men den konstnärliga modern uppmuntrade hans kreativa talang. Väl tillbaka i Göteborg fick den förlorade sonen veta att där fanns en målarskola som kallades Valand, gick upp till "koloristen" Nils Nilsson och blev omedelbart antaget.

 

Men lärotiden blev kort. Efter en skolresa till Amsterdam fortsatte han till Rom och Florens och stannade på återvägen i Paris där han blev kvar i två år (1946-47) och blev kompis på existentialistcaféerna med bl a Per Rådström, Lage Lindell och Slas (Stig Claesson). Av de två dominanta storheterna i det dåtida franska avantgardet - Matisse och Picasso - har den förre av allt att döma satt tydliga spår. När Olle Langert kommer tillbaka till Göteborg har Endre Nemes avlöst Nils Nilsson som chef på för målarskolan och han känner sig mogen att ta sin mats ur skolan.

 

Som fysisk, intellektuell och konstnärlig ekvilibrist är Olle Langert svår att spika fast. På direkt fråga svarar han att de konstnärer som betytt mest för honom är satirikern Saul Steinberg för sin drastiska klarsyn och karaktäriseringsförmåga, målaren Morandi för sin upphöjda ro och skulpturen Giacometti för sin djupa ångest. Satir, ro och oro... Men tydliga spår av dessa finner man knappast i det han gör. Bland svenska konstnärer sätter han Ragnar Sandberg, Alf Lindberg och Olle Skagerfors främst. Och så Döderhultarn förstås. Även de varandra kompletterar storheter - och även där utan att de satt synliga spår.

 

I sin syn på trolöshet - sin vägran att rätta sig efter någon "ism" eller kompass - är Olle Langert något av en paradoxal joker. Eller kanske till och med en "postmodern" ekvilibrist (före postmodernistmen), som accepterar det motsägelsefulla - hos jaget och i tillvaron. Men den skillnaden och den sinnliga ömheten.

 

Folke Edwards